Sammanfattar dagen som ett framgångsrikt nederlag. Vi framförde, fick feeback, fixade och donade, gjorde om-gjorde rätt, finslipade och framförde igen. Det mesta var bra men en del var tydligen inte det alls. Då börjar jag fundera på en sak som vi diskuterade tidigare i kursen - "Vad är konst?". Ännu tydligare att tänka är väl kanske "Vad är performance?". Finns det några egentliga regler eller ligger också detta i betraktarens öga? Det kanske till och med är så att det ligger i konstnärens/konstnärernas uppfattning om vad som egentligen är en performance? Jag vet inte...
Vad jag HAR kommit fram till är i alla fall att jag har svårt att skapa någonting som skall vara kritiskt och bizarrt utan att lägga in en gnutta humor i det man gör. Att det är just på detta viset beror säkerligen på att jag själv inte uppskattar konstarter som utvecklar sig i ett virrvarr av idéer och framföranden. Det spelar ingen roll om det är audiativt eller visuellt, om man krånglar till konsten för mycket och skapar något överdrivet och förvirrande så kan jag inte njuta.
Enkelheten å andra sidan är en skönhet i sig, den kan uttrycka så otroligt mycket på så otroligt lite. Underskatta aldrig det enkla i livet.
För att återkomma till hur hela inlägget började så tipsar jag om att lyssna på en "gammal" klassiker.
"Dia Psalma - Tro rätt, tro fel"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar